Enligt Husförhörslängder från 1860
flyttade torpare Johannes Johansson och Martha Jonasdotter till Holmen
1860. (Holmen förekommer inte i husförhörslängder före 1860).Detta
år planerade de unga Johannes Johansson och Martha Jonasdotter, födda i
Båraryd resp. Anderstorp att gifta sig, men de hade ingenstans (varken
torp eller backstuga) att bosätta sig. Det gamla socken/fattigmagasinet i
Båraryd skulle emellertid rivas, och de unga tu fick ta över virket,
när huset revs. I Båraryd fanns ingen mark att uppföra det på.
Däremot infann sig möjligheten att bygga det i Anderstorp, på mark
tillhörande Henja Norregård. Bit för bit plockades sockenmagasinet ned
av Johannes och Martha och drogs på dragkärra ner till Tingnäs (numera
OK:s bensinstation), liggande mitt emot Holmen, med Nissan emellan.
Vintern det året blev som väl var mycket kall, och isen över Nissan var
så tjock, att makarna kunde dra över virket till sin tänkta plats.
Efter ytterligare arbete stod huset klart, med en storstuga med öppen
spis, en kammare och ett kök samt vind. I en liten ladugård fanns en ko.
Efter Johannes och Martha kom Otto och Karolina till
Holmen. I "Gummiblandaren" juni 1950 berättar deras son
Reinhold Ottosson några minnen: "Jag är född på Holmen där
Missionsförsamlingen nu har sitt sommarhem. Far var anställd vid
vadmalsstampen hos Karl Gislow. Han arbetade nästan dygnet om och hade en
dagsförtjänst av 2 kr.
Då vi var 9 barn i familjen förstår var och en att vi inte hade något
överflöd på detta livets goda. Tack vare att Holmen hade ett litet
jordbruk som födde en ko, så klarade vi oss hjälpligt.
Därefter flyttade "Klocke-Pelle" och hans
hustru Stava in på Holmen år 1914. Om dessa har
det berättats en hel del. De var original på sin tid. "Klocke-Pelle"
kallades i folkmun också för "Äppel-Pelle-Frukt".
Fritjof Larsson berättar om "Klocke-Pelle"
och hans fru: "De hade en för mina öron
underlig dialekt. Pettersson sade aldrig Stava utan Stave. Det härmades
efter Stava att hon brukade säga: `De finns ingen kár på hela backen
som är så vack (vacker) i nacken som min Pittsson´."
Georg Östring har berättat följande om "Klocke-Pelle",
för Gunnar Sjökvist: "Klocke-Pelle arbetade
på gummifabriken och blandade kemikalier. Den avdelningen kallades alltid
för "dödsriket" förr.
Han slutade där när han var omkring 55 år. Först gick han då på lite
arbeten här och där. Men sedan under första världskriget blev han vad
man kallar ´svarta börsare´. Han åkte ut på landsbygden, till
Västboås bl.a. och köpte upp smör och fläsk och sådant, som han
sedan sålde. Det var till herrskapen. Arbetarna kunde ju aldrig köpa av
honom. Först och främst så fick han ju själv betala överpris för det
han köpte och sedan skulle han ju ha betalt för resan på tåget och
lite för egen del.
Han livnärde sig på detta och höll på länge med det. Men så blev han
fast för svarta börs- handel och skulle betala 1.100 kr i böter.
Herrskapen tyckte synd om honom och skramlade ihop de där pengarna. Men
när Pelle fick alla dessa pengar så behöll han dem själv och åkte
till Jönköping, där han avtjänade en månad.
Han bodde på Holmen och gick alltid förbi där vi bodde. En gång
frampå kvällskvisten när han suttit av de där böterna kom han förbi
hemma. Vi frågade honom hur han haft det. `Jag har aldrig haft det så
bra´, sa han. `Jag eldade i värmepannan, och de pressade min kostym och
de halvsulade mina skor´. Nu hade han ju ett litet kapital också.
Klocke-Pelle brukade, som så många andra på den tiden, byta klockor. En
gång sålde han lotter på en klocka. Man gick och väntade på
dragningen och när man så småningom frågade honom om vem som vann
svarade han "Jag drog och Stave vann".
Enl. artikel i Värnamo Tidningen 1974: "Klocke-Pelle
och hans hustru kom från Östergötland på gamla glasbrukets tid, på
1890-talet. Första åren bodde de i en av bruksbostäderna vid Bruksgatan
senare på Torpet Almedal på Veken området. Sina
sista levnadsår bodde makarna på Holmen.
I början på 20-talet drog han omkring med en kärra
och sålde frukt. Om ett och annat päron var lite ruttet så förklarade
han att "detta var bra för tänderna". För att slippa
krångliga uträkningar sålde han ett, två eller fem kilo.
Det kom en period då livet lekte och pengarna rullade fort. Stava såg
med oro på detta och lyckades också smussla undan en del pengar, det var
väl några tior, som hon gömde på ett säkert ställe. Pelle anade att
det fanns ett sparkapital någon stans, men visste inte var. Vid ett
tillfälle låg han sjuk i feber och fick en idé. Han kallade in Stava
och sade med svag röst att kanske var det här hans sotsäng.
Han ville därför medan tid var tala om för Stava att han gömt undan en
liten summa pengar som hon kunde få till hjälp den dag han inte mer
fanns till. Stava blev rörd och bekände under
tårar att också hon hade ett litet sparkapital om hon gömt där och
där.
Enligt historien dröjde det sedan inte länge förrän Pelle var på
benen och lyckades förvandla Stavas slanta till efterlängtad starkvara.
"Klocke-Pelle" hette egentligen Klaes
Pettersson.
Källa: Hjördis Sjökvist genom Elisabeth Johansson
